God jul till er alla. Som varje år är det en stor glädje för mig att kunna tala till er på detta sätt.
Det finns verkligen så många anledningar för vilka vi kan tacka Gud, be, bönfalla. Som vid varje jul kommer vi nu säkert att tänka på änglarnas rop: "Ära vare Gud i himlen och på jorden, fred".
En fred som vi ser saknas på många håll, och våra tankar går naturligtvis till det heliga landet, till Ryssland och Ukraina och många andra platser där det finns många konflikter av alla slag. Och detta angår i allra högsta grad oss, eftersom det i allra högsta grad angår Gud. Eftersom allt står under Guds beskydd. Men så har vi den mänskliga friheten. Den mänskliga friheten ... Det ligger också i våra händer, att med vår frihet, medverka till det goda, medverka till fred. Med bön, först och främst, eftersom vi kan nå ut överallt med bön.
Och vi måste förena oss på djupet med påvens bön, hela kyrkans bön, för fred i världen, särskilt vid jul.
Under denna tid som lämpar sig så för att tänka på freden, leva freden, för att försöka förmedla fred, särskilt i vår egen miljö i våra familjer, på våra arbetsplatser, var och en på sin plats ... att vi verkligen är fredens folk. Vilket tillkommer Guds barn,
som denna saligprisning säger: "Saliga de som håller fred, - det är de som ger fred -, de skall kallas Guds söner." Inför denna verklighet av svårigheter, av krig måste vi också fundera över var källan till fred finns. Om vi slår upp Efesierbrevet hittar vi genast denna mening av Paulus: "Han är vår fred". Kristus, han talar om Kristus. "han är vår fred". Så där ja ...
Vi måste vara sändare ... Herrens sändare. Vi måste göra närvarande - trots våra begränsningar, våra brister - Guds kärlek som kommer till uttryck, främst, i allra högsta grad, i Jesus Kristus, som vi får se under julen, som ett barn. Ett nyfött barn och i fattigdom. Precis som det finns så mycket fattigdom i världen. En fattigdom som vi i högsta grad kan göra till vår med generositet, genom att stå fria och kunna avstå från det överflödiga. Var och en utifrån sina egna förutsättningar. För att också, så långt det är möjligt, hjälpa andra.
Detta gör oss glada, vi har alla erfarenhet av det. Den helige Josemaría sa det många gånger, att ge sig själv till andra ger glädje, det är en källa till glädje. Själviskhet däremot är alltid en källa till sorg.
Jag minns också nu några ord av den helige Josemaría som sa -det är kanske inte bokstavligt, men innebörden är rätt-. Han sa: "för att vara lycklig behöver man inte ett bekvämt liv, utan ett förälskat hjärta". Och där har vi kärlekens källa: Jesus Kristus. Och det är där vi måste söka freden. Och där finner vi till slut fred på jorden, som kommer att finnas i den utsträckning som man finner Jesus Kristus.
Vi kan meditera över detta med hjälp av orden i en psalm, Psalm 2: Herren "ger dig folken som arv". Allt är vårt, eftersom det är hans. Allt är vårt för att vi ska bry oss, för att vi skall försöka hjälpa till, så att vi i glädje och sorg i högsta grad skall se det som vårt eget, så att vi undviker att bli själviska och självupptagna.
Och detta måste vi be Herren om, för våra egna krafter räcker inte till. Detta bör också ge oss lugn och glädje när vi upplever våra begränsningar, för då gör vi inte en massa fantastiska planer som utgår från våra egna krafter, från våra egna idéer ... utan grundar oss framförallt på Guds nåd, på Guds styrka, och det är där vi måste söka efter glädjen och tryggheten. Under julen såväl som annars.
Nåväl, jag önskar er en glad jul, och att vi ska kunna förmedla den till andra, med en glädjefull bön för hela världen.