Paulus skriver till Timotheos, sitt ”äkta barn i tron”: ”Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig” (2 Tim 1:15)
Paulus underbara ord om sin medarbetares mormor och mor sägs närmast i förbigående. De har inplanterat tron i Timotheos och stärkt den. Namnen Lois och Eunike ger brevets huvudtema personliga drag. De båda kvinnorna är delar av en kedja, i vilkens början den uppståndne Herren står och som genom århundradena når till oss idag. Och genom oss kommer den att nå våra efterkommande. Förutsättningen för detta är troheten i återgivandet av tron och kännedomen om det sätt ”hur man bör uppföra sig i Guds hushåll – den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval” (1 Tim. 3:15)
Under alla tider har det funnits kristna, som har förverkligat detta: under förföljelsen, i diasporan, i evangeliseringen av nya länder och folk. Även i vårt välfärdssamhälle har mormor/farmor ofta lyckats skapa en bro, som föräldrarna av ”en förlorad generation” rivit ner.
Familjen är den normala vägen, när det gäller att ge tron vidare. Åtskilliga av oss kommer tacksamt att tänka på förgångna och ändå idag bestående troserfarenheter i den egna familjen, på rikedomar, som nått oss på denna väg. Den helige Josemaría påminner om:
”många andra judars och hedningars, grekers och romares hem, i vilka Herrens första lärjungars undervisning slog rot.
Dessa familjer levde av Kristus och hjälpte andra att lära känna Kristus. De utgjorde små kristna gemenskaper som utstrålade evangeliets budskap. Familjer som var lika andra familjer på den tiden, men som besjälades av en ny anda som smittade av sig på dem som närmade sig dem och som umgicks i dem. Sådana var de första kristna, och sådana måste även vi vara som är kristna av idag: vi måste så glädje och frid, den glädje och den frid som Jesus har utverkat åt oss.” (När Kristus går förbi, 30)
Timotheos har som biskop ett särskilt ansvar. Därför Paulus förmaningar: ”Ge akt på dig själv och din undervisning. Stå fast vid detta, ty gör du det räddar du både dig själv och dem som lyssnar på dig” (1 Tim 4:16) Och sedan: ”Käre Timotheos, ta väl vara på det som har anförtrotts dig. Undvik det gudlösa pratet och invändningarna från en kunskap som bara är kunskap till namnet. (1 Tim.6:20) Paulus menar med dessa ord frestelsen, att i elitistisk arrogans förakta de enklas insikt och fromhet. Gentemot denna inbilskhet betonar aposteln trons enkelhet och faran för självförhävelse: ”Målet för dina förmaningar skall vara en kärlek som kommer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro” (1 Tim.1:5)
Alltefter tidsandan uppträder sådana förmenta insikter, sådana ”Gnosis” i olika skepnader. I sin nyårspredikan 1979 manade den nuvarande påven och dåvarande ärkebiskopen av München och Freising: ”I linje med Bergspredikan är och förblir den kristna tron ett försvar av de enklas tro mot de intellektuellas elitistiska arrogans. Här blir så slutligen det helt demokratiska elementet synligt, som ligger i kärnan av det kyrkliga läroämbetet. Dess uppgift är det att försvara de enklas tro mot de intellektuellas makt, att bli de enklas röst, där teologin inte längre tolkar trosbekännelsen, utan tar den i besittning och ställer sig över bekännelsens enkla ord. I så motto kommer nödvändigtvis läroämbetets göranden och låtanden alltid ha de naivas skimmer över sig (…) Det kyrkliga läroämbetet skyddar de enklas tro, dem som inte skriver böcker, som inte framträder i TV, och som inte kan författa några ledarartiklar i tidningarna”.
Sådana enkla människor i den levande och uppriktiga trons kedja var den store apostlalärjungen Timotheos mormor och mamma, vilka Paulus lovordar.