”Guds plan ändrar sig inte. Genom århundradena och historiens virrvarr styr han alltid mot samma mål: frihetens och fredens rike för alla. Däri visar sig hans förkärlek för alla dem, som saknar frihet och fred och för dem som skadats i sin mänskliga värdighet. Vi tänker särskilt på de bröder och systrar i Afrika, som lider av fattigdom, sjukdom, orättvisa, krig, våld och tvångsförflyttning. (…)
Och också Kyrkan i Afrika har, företrädd genom sina herdar, som kommit från alla delar av kontinenten, från Madagaskar och från öarna i Indiska oceanen, tagit emot hoppets budskap och ljuset för att gå i spetsen på vägen till Guds rike.
Ja, tron på Jesus Kristus leder – om den uppfattas rätt och praktiseras – människor och folk till frihet i sanningen, eller för att använda de tre orden i temat för synoden, till försoning, till rättvisa och till fred.”
”Kyrkan”, sa Påven, ”är en gemenskap av försonade människor, som kämpar för rättvisa och fred. (…) Därför har synoden med eftertryck slagit fast, att Kyrkan är Guds familj, där det inte får förekomma någon splittring på grund av etniska, språkliga eller kulturella skäl. (…) Den försonade Kyrkan är en kraftfull surdeg, som leder till försoning mellan länder och folk på den afrikanska kontinenten.”
Påven pekade på, att Kyrkan förkunnar frälsningsbudskapet. ”Hon förbinder därvid alltid evangeliseringen med den mänskliga utvecklingen” Anspelande på påven Paulus VI:s encyklika ”Populorum progressio”, som han kallade ”historisk”, sa Påven: ”Missionärerna har omsatt detta i handling, och de fortsätter detta verk, genom att de främjar en utveckling, som respekterar de inhemska kulturerna och miljön. De följer därmed en logik, som även idag, efter 40 år, framstår som den enda möjligheten att befria Afrikas folk från svältens och sjukdomarnas slaveri.”
På denna väg blir hoppets budskap förmedlat. ”Det förkunnas i Kristi anda, det vill säga genom att man lever evangeliet personligen och försöker att omsätta det i projekt och gärningar, som vilar på kärlekens grundläggande princip”.
”Res på dig, du kyrka i Afrika (…) Bege dig på en ny evangeliseringens väg, fylld av mod, som utgår från Den helige Ande! Evangeliseringens viktiga arbete, om vilket man talat så mycket under dessa dagar, medför också det eftertryckliga uppropet om försoning, som är en förutsättning för att i Afrika åstadkomma rättvisa relationer mellan människorna och skapa en rättvis och bestående fred med respekt för varje enskild och alla folk; en fred, som behöver alla människor av god vilja och deras medverkan oavsett religiös, etnisk, språklig, kulturell och social tillhörighet och som är öppen för den.” (…)
”Fatta mod! Res på dig, afrikanska kontinent (…) Förkunna med ny begeistring evangeliet, så att Kristi ansikte med sin glans kan lysa upp mångfalden av kulturer och språk hos dina folk! Kyrkan erbjuder Ordets bröd och Eukaristin, och hon kämpar samtidigt med alla tillgängliga medel för att ingen afrikan ska sakna det dagliga brödet. Därför är de kristna samtidigt med det huvudsakliga evangeliseringsuppdraget även verksamma för att förbättra människans villkor.
Påven bad till slut de afrikanska biskoparna om att de vid sin återkomst till församlingarna måtte vidarebefordra den uppmaning, som under denna synod blivit så märkbar: försoning, rättvisa och fred.
