Jag skriver av en prästs ord, som han riktade till dem som följde honom i hans apostoliska företag: "När ni betraktar den heliga hostian som står utställd i monstransen på altaret, tänk då på hur stor kärlek och ömhet Kristus visar oss. Jag försöker förklara det för mig själv genom att tänka på den kärlek jag har till er: om jag kunde vara långt borta i mitt arbete men samtidigt ändå tillsammans med var och en av er, hur gärna skulle jag då inte vara det! För Kristus däremot är just det möjligt! Och han, som älskar oss med en oändligt mycket större kärlek än allas hjärtan skulle kunna rymma, har förblivit bland oss för att vi ständigt skall kunna förena oss med hans heliga mänskliga natur, för att hjälpa oss, för att trösta oss, för att styrka oss och för att vi skall vara trogna". (Smedjan, nr. 838)

Yttre tecken på kärlek bör födas i hjärtat och i förlängningen ge vittnesbörd i form av ett kristet handlande. Om vi har förnyats genom att ta emot Herrens kropp, måste vi uttrycka det med gärningar. Låt oss göra våra tankar uppriktiga: präglade av frid, hängivelse, tjänstvilja. Låt oss göra våra ord sanningsenliga, tydliga, lämpliga, ord som förmår trösta och hjälpa och framför allt föra med sig Guds ljus till andra. Låt oss göra våra handlingar konsekventa, effektiva, välanpassade: må de föra med sig bonus odor Christi, Kristi väldoft, så att de påminner om hans sätt att handla och leva. (När Kristus går förbi, nr. 156)