Det är lätt att förstå den otålighet, ängslan och de oroliga önskningar som uppfyller människor med en naturligt kristen själ, vilka inte ger vika inför den personliga och sociala orättvisa som människohjärtat kan ge upphov till. Människor har levt tillsammans under så många sekel och ändå finns det fortfarande så mycket hat, förstörelse och fanatism som samlats på hög i ögon som inte vill se och hjärtan som inte vill älska.

Världens tillgångar är fördelade på ett fåtal, de kulturella tillgångarna är instängda i slutna kretsar av invigda. Utanför råder hunger efter bröd och kunskap. Människoliv som är heliga, eftersom de kommer från Gud, behandlas som ting av föga värde, som statistiska uppgifter. Jag förstår och delar denna otålighet, som får mig att se på Kristus, som fortsätter att uppmana oss att förverkliga kärlekens nya bud. (...)

Vi måste lära oss känna igen Kristus som kommer oss till mötes i alla människor, våra bröder. Inget människoliv är isolerat, varje liv är sammanvävt med andra människoliv. Ingen person är en fristående vers, vi utgör alla en del av den gudomliga dikt som Gud skriver med vår fria viljas samarbete. (När Kristus går förbi, nr. 111)