"Herre, så många människor är så långt borta från dig!"

Min Jesus, jag ser på ditt kors och gläds åt din nåd, för ditt Golgata har vunnit den helige Ande åt oss… Och du ger dig själv till mig, varje dag, kärleksfull, galen, i den heliga hostian… Och du har gjort mig till en Guds son, och givit mig din Moder. Jag kan inte nöja mig med att bara tacka. Mina tankar rusar iväg: Herre, Herre, så många människor är så långt borta från dig!

Främja din iver efter apostolat i ditt liv, så att många kan komma att lära känna honom … älska honom … och känna sig älskade av honom! (Smedjan, nr. 27)

Vilken respekt, vilken vördnad, vilken tillgivenhet måste vi inte känna för varje enskild själ inför det faktum att Gud älskar denna själ som någonting som tillhör honom! (Smedjan, nr. 34)

Inför apostolatets skenbara fruktlöshet börjar du känna de första tecknen på en våg av modlöshet, som din tro avvisar med kraft … Men du märker att du behöver mer tro, en ödmjuk, levande och handlingskraftig tro.

Du, som önskar människornas frälsning, bör ropa som den far vars sjuke son var besatt av djävulen: Domine, adiuva incredulitatem meam! – Herre, hjälp min otro.

Tvivla inte: miraklet kommer att upprepas. (Smedjan, nr. 257)

Ta emot dagens text via e-post

email