Medvetenheten om att vi är Guds barn är grunden för Opus Deis anda. Alla människor är Guds barn. Men ett barn kan förhålla sig på många olika sätt till sin far. Man måste anstränga sig för att vara barn som strävar efter att inse att Herren, som vill att vi skall vara hans barn, har gjort så att vi lever i hans hem, mitt i denna värld. Han har gjort oss till sina familjemedlemmar, han har gjort så att det som är hans är vårt, och det som är vårt är hans, han har givit oss möjligheten att behandla honom så familjärt och förtröstansfullt att vi kan be honom, som små barn, om månen!

Ett Guds barn umgås med Gud som med sin Far. Ett Guds barn är varken inställsamt eller servilt, inte formellt eller enbart väluppfostrat, utan fullständigt uppriktigt och tillitsfullt. Gud tar inte anstöt av människorna, Han kan stå ut med all vår otrohet. Vår Fader i himlen förlåter alla oförrätter när hans barn återvänder till honom, ångrar sig och ber om förlåtelse. Herren är en så god Far att han förekommer vår längtan efter förlåtelse och kommer oss till mötes och öppnar sina armar, fulla med nådegåvor.

Jag hittar inte på någonting. Minns ni liknelsen som Jesus berättade för att få oss att förstå vår himmelske Faders kärlek, liknelsen om den förlorade sonen?

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Det är vad den heliga Skrift säger: han överöste sonen med kyssar. Kan man uttrycka det i mänskligare ordalag än så? Kan man beskriva Guds faderliga kärlek till människan på ett åskådligare sätt? (När kristus går förbi, nr. 64)