S:t Josemaría Dagliga texter

"Det enda möjliga måttet på kärleken till Gud är en måttlös kärlek"

Du följer en krävande levnadsplan: du går upp tidigt, ber, tar emot Sakramenten, arbetar eller studerar mycket, du är måttfull, tuktar dig ... men du märker att det fattas något! ...

Begrunda följande tanke i ditt samtal med Gud: eftersom heligheten - kampen för att uppnå den - är den fullkomliga kärleken, måste du se över din kärlek till Gud och, för hans skull, till din nästa. Då kommer du kanske att upptäcka att det gömmer sig stora brister i din själ som du inte ens kämpat mot: du är inte en god son, en god bror, en god kamrat, en god vän, en god kollega; och eftersom du hyser en oordnad kärlek till ”din helighet” är du avundsjuk.

Du ”uppoffrar dig” i många ”personliga” detaljer. Därför är du klistrad till ditt jag, till din person och i grund och botten lever du varken för Gud eller för din nästa, utan bara för dig själv. (Plogfåran, nr. 739)

I bergspredikan lär Jesus Kristus alla oss som är redo att lyssna med ett öppet sinne sitt gudomliga kärleksbud. Som avslutning, sammanfattningsvis, förklarar han: älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig (Luk 6: 35–36).

Barmhärtigheten är mer än bara en vanlig medlidande inställning. Barmhärtigheten är ett kärlekens överflöd, som samtidigt drar med sig ett överflöd av rättvisa. Barmhärtighet innebär att ständigt ha ett levande, känsligt hjärta som såväl mänskligt som övernaturligt fylls av en kraftfull, självuppoffrande och generös kärlek. Så här hyllar den helige Paulus denna dygd i sin hymn: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den (1 Kor 13: 4–7). (Guds vänner, nr. 232)