För katoliker över hela världen är denna en stund av stor kristen glädje: vår nye påve Franciscus är Petri 265:e efterträdare. Sedan man började se den vita röken har vi välkomnat honom med stor tacksamhet, och nu följer vi Benedikt XVI:s exempel och uttrycker vår obetingade vördnad och lydnad mot honom. Vi är även honom tillgivna och ber för honom, som förlängning av den bön vi bad tillsammans med Påven när han visade sig för första gången i välsignelsernas balkong i Peterskyrkan.

I denna stund, som är fylld av inre rörelse, då man upplever Kyrkans världsomfamnande karaktär, förnyar jag än en gång vårt fulla stöd till den nye påvens person och ämbete. Jag är övertygad om att jag på så sätt uttrycker de känslor som alla medlemmar i prelaturen Opus Dei, både lekmän och präster, hyser. Vi alla anförtror oss åt hans Helighets böner, med önskan att med en glad beredskap effektivt bidra till det evangelisationsarbete som Påven nämnde i sin första hälsning till Kyrkan.

Under dessa veckor av väntan har man talat mycket om den last som vilar på den helige Faderns axlar. Men låt oss inte glömma att Påven kan räkna med Guds hjälp, med den helige Andes bistånd och med katolikernas – och miljontals andra människors av god vilja – tillgivenhet och förbön.

Som den helige Josemaría alltid rådde, ber jag idag med särskild intensitet för att ”alla vi kristna har en och samma vilja, ett och samma hjärta, en och samma anda: så att omnes cum Petro ad Iesum per Mariam! – alla, i förening med påven, går till Jesus genom Maria” (Smedjan nr 647).