Lördag 17. mars 2001
Kära bröder och systrar!
1. Välkomna! Jag hälsar var och en av er, präster och lekmän, hjärtligt välkommen. Ni har infunnit er i Rom för att delta i en konferens som har som mål att reflektera över det apostoliska brevet Novo millenio ineunte och de perspektiv som jag har skisserat för evangelisationens framtid. Jag hälsar särskilt er prelat, biskop Javier Echevarría, välkommen som har satt igång denna träff för att intensifiera prelaturens tjänst till förmån för de partikulära kyrkorna i vilka de troende är närvarande.
Ni är här som företrädare för alla medlemmar av vilka prelaturen är organiskt sammansatt, alltså präster och lekmän, män och kvinnor, med den egne prelaten i spetsen. Denna hierarkiska natur hos Opus Dei, som fastställts i den apostoliska konstitutionen (jfr Apost. konst. Ut sit, 28.11.1982) med vilken jag upprättade den som prelatur, ger anledning till pastorala övervägganden som är fulla av praktiska tillämpningar. Jag vill framför allt understryka att lekmännens tillhörighet till såväl den egna partikulära kyrkan som prelaturen som de är inlemmade i har till följd att prelaturens specifika uppdrag mynnar ut i varje partikulärkyrkans evangelisationsåtagande, som Andra Vatikankonciliet förutsåg då man lade upp personalprelaturernas utformning.
Den organiska samverkan mellan präster och lekmän är ett av de privilegierade områden i vilka en själavård kan uppstå och stärkas som är grundad på den ”nya dynamik” ( jfr Apost.brevNovo millenio ineunte, nr 15) som vi alla känner oss uppmuntrade till efter det stora jubileet. I detta sammanhang är det lämpligt att påminna om den ”gemenskapens spiritualitet” som betonas i det apostoliska brevet (jfr ibid., nr 42-43)
2. Lekmännen är som kristna förpliktigade att utveckla ett missionsinriktat apostolat. Deras specifika kompetens inom de olika mänskliga verksamhetsområdena utgör i första hand ett redskap som Gud har givit dem för att låta ”Jesu Kristi förkunnelse (…) nå personer, forma gemenskaperna och genom att vittna om evangeliets värde djupt påverka samhället och kulturen” (jfr. ibid., nr. 29). Det är därför nödvändigt att sporra dem att i själva verket ställa sina kunskaper i de ”nya gränsers” tjänst, vilka utmanar Kyrkans frälsande närvaro i världen.
Deras direkta vittnesbörd på alla dessa områden skall bevisa att endast i Kristus kan de högsta mänskliga värdena nå sin fullhet. Genom deras apostoliska iver, deras broderliga vänskap och deras solidariska kärlek kan de förvandla vardagens sociala relationer till tillfällen att väcka hos sina medmänniskor törsten efter sanningen, som är den första förutsättningen för att möta Kristus som Frälsare.
Prästerna å sin sida fyller en oersättlig grundläggande funktion: att genom sakramenten, förkunnelsen och andlig vägledning hjälpa de enskilda människorna att öppna sig för nådens gåva. En gemenskapens spiritualitet kommer att värdesätta högst den specifika roll som tillkommer var och en av Kyrkans beståndsdelar.
3. Jag uppmanar er, kära bröder och systrar, att vid allt ert arbete inte glömma det centrala i jubileet: mötet med Kristus. Jubileet var en fortgående och oförglömlig betraktelse av Kristi ansikte, den evige Sonen, som är Gud och människa, korsfäst och uppstånden. Vi har sökt honom på vår pilgrimsfärd fram till porten som för människan öppnar vägen till himmelen. Vi har erfarit hans mildhet i hans mycket mänskliga och samtidigt gudomliga gärning som består i att förlåta syndaren. Vi har upplevt honom som alla människors bror, vilka genom den förlösande kärlekens gåva leds till enhet. Törsten efter spiritualitet som har väckts i vårt samhälle kan endast bli stillad av Kristus.
” Nej, ingen formel kommer att rädda oss, utan en person och den visshet som denna person ingjuter i vårt hjärta: Jag är hos er” (Apost. brev Novo millenio ineunte, nr 29). Vi kristna måste bana för världen och för var och en av våra bröder, människorna, den väg som för till Kristus. ”Ditt ansikte, Herre, vill jag söka!” (Ps. 27, 8). Den salige Josemaría, som var en människa som törstade efter Gud och därför en stor apostel, brukade upprepa denna bönesuck: ”Må Jesus vara målet för våra strävanden, kärleken i våra känslor, vårt samtalsämne och förebilden för vårt handlande.” (Vägen, nr 271)
Det är dags att lägga av all fruktan och sträva mot modiga apostoliska mål. Duc in altum (Luk 5:4): Kristi inbjudan driver oss att ro ut på djupet, att odla ambitiösa drömmar om personlig helighet och apostolisk fruktbarhet. Apostolatet är alltid ett överflöd av det inre livet. Visserligen är det också handling, men alltid buren av kärleken. Och kärlekens källa finns alltid i personens innerligaste dimension, där man förnimmer Kristi röst som kallar oss att tillsammans med honom ro ut på djupet. Måtte var och en av er ta emot denna Kristi inbjudan och besvara den med en dagligen förnyad generositet.
Med denna önskan välsignar jag er av hjärtat och jag anförtror åt Jungfrun Marias förbön ert åtagande av bön, arbete och vittnesbörd.